När vi äntligen tog tåget från Manarola tog det ändå ett tag tills vi kom fram i Nice, trötta och hungriga. När vi hade gått ganska många kilometer till vår lägenhet (och faktsikt hittat den efter att vi letat som galningar på rätt gata i typ tio min) kom vi fram och vår fantastiska värd gav oss pasta med smör på, och det räckte för att vi skulle älska henne förevigt. När vi ätit däckade vi ganska snabt vad jag minns, för vi vaknade i alla fall hundra år senare till ett strålande soligt Nice!

 

Det här är hamnen i Nice. Vi hade alltså hyrt en lägenhet typ en gata bort härifrån, och det känns ju lagom surrealistiskt. Vi bodde precis vid gamla stan, och gick man förbi hamnen kom man till Promenade de Anglais, med palmer på ena sidan och turkosblått vatten på andra sidan, mitt i stan. Medelhavet, I love you.